Axonet, "nervtråden", ett axon per nervcell, har förmågan att ge upphov till och fortleda elektriska urladdningar d.v.s. nervimpulser/aktionspotentialer, utan att dessa förlorar i styrka. Under normala förhållanden förmedlar axonet nervimpulserna bort från nervcellskroppen.
Jämför man olika axoner med varandra finner man att deras tjocklekar/diametrar sinsemellan varierar starkt. Dom tunnaste axonerna är bara 0,1 mikrometer tjocka och dom allra grövsta ca 20 mikrometer.
Som en enkel tumregel gäller att axoner som är tjockare än 1 mikrometer är omslutna av en myelinskida och kallas för myeliniserade axoner. Dom tunnare axonerna saknar alltså myelinskida och kallas därför omyeliniserade axoner. Vidare gäller att ju tjockare axonet är desto snabbare fortleds nervimpulsen.
Hos vissa nervceller är axonet bara någon mm. långt och hos andra gott o väl 1 m.
Under sitt förlopp delar axonet upp sig i sidogrenar "axonkollateraler" som när de når fram till sina målområden förgrenas i ett ofta stort antal slut- eller terminalgrenar. Ytterst på dessa sitter sedan klasar av axonterminaler/axonändslut/boutonger: små blåsfyllda ansvällningar vilka bildar synapser(kontaktställen) med intilliggande nervceller.
De första 5 -10 mikrometrarna av axonet, just där det har sitt ursprung från nervcellskroppens s.k. axonkägla (axon hillock), kallas för "det initiala segmentet" - IS.
Initiala segmentet, som är jämförelsevis smalt är mycket lättpåverkat av elektrokemiska retningar. Det är här som den av dendriterna och cellkroppen uppfångade synaptiska informationen kan fås att ge upphov till nervimpulser/aktionspotentialer som sprids ut längs axonet.