Man brukar säga att det autonoma nervsystemet är den del av vårt nervsystem som står utanför viljans kontroll och som reglerar en stor mängd olika inälvsfunktioner.
Det autonoma nervsystemet delas upp i
1/ en sympatisk (sympaticus) del
2/ en parasympatisk (parasympaticus) del samt i
3/ det enteriska nervsystemet ("bukhjärnan").
1/ och 2/ förmedlar signaltrafik från det centrala nervsystemet ut till de olika organsystemen.
Förbindelsen mellan centrala nervsystemet och ett mottagande organ består, i princip, av två seriekopplade nervcellstyper:
a/ preganglionära och
b/ postganglionära nervceller.
a/ De preganglionära nervcellernas cellkroppar bildar kärnor i det centrala nervsystemet och deras nervtrådar (axoner) lämnar det centrala nervsystemet med olika kranial- och spinalnerver. Väl utanför skallen och kotpelaren tar sig de tunna preganglionära nervtrådarna, ofta på mycket krångliga vägar, fram till sina slutstationer d.v.s. till de postganglionära nervcellerna.
b/ De postganglionära nervcellernas cellkroppar bildar de autonoma/visceral-efferenta ganglierna.
Sympaticusdelen har bl.a. förmågan att försätta kroppen i högsta alarmberedskap; ger "adrenalinkicken".
Parasympaticusdelen är bland annat inblandad i olika utsöndringsfunktioner.
Det enteriska nervsystemet svarar, mer elller mindre helt på egen hand, för mag-tarmkanalens funktioner.
Såväl sympaticus och parasympaticus har komponenter i både det perifera och det centrala nervsystemet.
Talas det om det autonoma nervsystemets uppbyggnad(anatomi) syftar man vanligtvis på dess delar i det perifera nervsystemet.
Det är numer vanligt att även känselintrycken från inälvorna (den viscerala afferensen) räknas till det autonoma nervsystemet.
Tidigare räknades enbart den viscerala efferensen (d.v.s. sympaticus och parasympaticus) till det autonoma nervsystemet.