Lillhjärnebarken innehåller 20-30 miljoner Purkinjeceller (vissa beräkningar peker på det dubbla antalet). På varje Purkinjecell går det, i runda tal, 2-3 tusen(!!) kornceller .
Purkinjecellerna är inhibitoriska med GABA som transmittorsubstans. De räknas till gruppen lillhjärnsbarkens nervcellstyper.
Purkinjecellerna är lillhjärnebarkens största nervceller. De sträcker sig med sina olika delar genom hela barken.
Purkinjecellernas cellkroppar är päronformade, 40-80 μm stora, ligger tätt samlade intill varandra sida vid sida och bildar lillhjärnebarkens mellanskikt: Purkinjecellslagret.
Purkinjecellernas dendritträd är mycket omfattande och egendomligt tillplattade i sidled. De bildar rader av tätpackade sagittalställda skivor vilka utgör huvuddelen av lillhjärnbarkens molekylarlager. Dendriterna är försedda med dendrittaggar, ofta i sådana mängder att ett enda dendritträd bär på mer än 300 000 dendrittaggar. Purkinjecellernas dendritträd penetreras av hundratusentals parallelltrådar. Dessa bildar exciterande synaptiska komplex med dendrittaggarna.
Purkinjecellernas axoner löper ner genom korncellslagret och har sina inhibitoriska ändslut i lillhjärnekärnorna (i vissa fall i vestibulariskärnorna). Purkinjeaxonen avger inom sina proximala delar ett stort antal kollateraler upp i molekylarlagret.
Purkinjecellerna exciteras dels av korncellernas parallelltrådar och dels, med stor genomslagskraft, av klättertrådar från det nedre olivkärnekomplexet.
Purkinjecellerna inhiberas dels av sig själva (proximala axonkollateraler) och dels av korg- och stjärncellerna.
Purkinjecellerna urladdar sig spontant i frekvensintervallet 30-50/sekund med s.k. enkla aktionspotentialer(simple spikes; jfr. med complex spike).