Den limbiska loben ligger på hemisfärens insida och är delvis täckt av ålderdomlig/ursprunglig storhjärnsbark (allocortex).
Den limbiska loben bildar en gränsvall mellan storhjärnans allra äldsta och djupast belägna delar delar (d.v.s. hypothalamus, thalamus och de telencephala kärnorna) och den hos oss människor så välutvecklade moderna storhjärnsbarken: iso- eller neocortex.
Den limbiska loben består av 2 större partier, ett övre(dorsalt) och ett undre(ventralt).
Det övre partiet kallas för gördelvindlingen, cinguli-vindlingen (gyrus cinguli).
Det undre partiet kallas för parahippocampus-vindlingen (gyrus parahippocampalis; hippocampus = sjöhäst, para = bredvid, eller -vid sidan om-).
De båda partierna övergår i varandra just bakom hjärnbalken. Övergångsområdet kallas Isthmus gyri cinguli.
Man gör klokt i att komma ihåg att det är rätt vanligt att den limbiska loben så att säga "delas upp" mellan pann-, hjäss- och tinningloberna. I det fallet räknas den främre delen av gördelvindlingen(gyrus cinguli) till pannloben, den bakre delen till hjässloben och den undre delen, den parahippocampala vindlingen med det anslutna sjöhäst/hippocampus-komplexet, till tinningloben. Det senare förhållandet är särskilt viktigt. Det är nämligen mycket vanligt, när man resonerar runt inlärning och minne, att dessa funktioner tillskrivs den "inre, mesiala" delen av tinningloben.
Begreppet "tinninglobens inre, mesiala del" syftar då på delar av nack-tinningvindlingen (gyrus occipito-temporalis), på delar av den spolformade vindlingen (gyrus fusiforme) och på den parahippocampala vindlingen med det anslutna hippocampuskomplexet.