Båggångarna tillhör balansorganet.
De tre båggångarnas uppgift är att, när man rör på huvudet (vilket är ofrånkomligt i en rad vardagliga sammanhang t.ex. när man går, reser sig upp, etc.), förse hjärnan med information som möjliggör att bilden som faller på näthinnan "ligger stilla" och inte blir suddig, d.v.s. möjliggöra samordnade ögonrörelser som kompenserar för huvudets rörelser.
Båggångarna (även hinnsäckarna) innehåller en vätska, endolymfa, och är upphängd i innerörats benväggar. Om man vrider på huvudet kommer hinnlabyrinten att direkt följa med i huvudets rörelser. Endolymfan hinner inte genast med i svängarna på grund av sin "tröghet". Den kommer på efterkälken ett kort tag; "ligger kvar". Detta innebär att endolymfan relativt hinnlabyrinten "rör" sig i motsatt riktning.
Inuti vardera båggången sitter det en grupp speciellt arrangerade sinnesceller som reagerar när endolymfan pressar på från ett visst håll.
"Båggångsinformationen" fördelas sedan till de olika yttre ögonmusklernas kärnor med hjälp av vestibulariskärnorna och fasciculus longitudinalis medialis (FLM) samt de kärnområden i hjärnstammen som ansluter till FLM. På grund av den starka kopplingen mellan vestibulariskärnorna och cerebellum får även cerebellum ett avgörande inflytande i detta sammanhang.
Man kallar denna raffinerade samordning av ögonens rörelser med huvudets rörelser för den vestibulo-oculära reflexen.